God Jul!

I dag är det bara tre dagar kvar till julafton. Det var värst vad tiden har gått fort. Det snöar lite lätt här i Gunnebo för stunden, och kanske ligger det kvar till julafton. Det är i alla fall vad jag hoppas på, så det blir lite julstämning.

I dag har jag lovat att lägga ut min julnovell. Så skall också ske. Men jag vill på det bestämdaste berätta att det som sker i novellen inte har hänt på riktigt. Den är helt och rakt igenom påhittad.

Men kanske är detta lite som jag egentligen är. Jag försöker alltid att vara en godhjärtad människa. Å skulle detta hända på riktigt tror jag någonstans att jag faktiskt skulle göra som novellen berättar.

Nu kommer novellen!

Lasse

Den övergivna damen

Solen sänkte sig sakta över den lilla förorten Goseby, och det var fredagen den 23 december 2011. Klockan var 14:10 för att vara exakt. Granen i Goseby Centrum lyste upp hela tillvaron, och det var julstämning på riktigt.

Jag gick vidare på en liten promenad längre ner i byn för att få lite frisk luft, och allt kändes jättebra. Men plötsligt fick jag höra en dam som satt och grät på en bänk längs vägen. Men inte idag! Tänkte jag. Idag skall det ju vara julstämning. Vad är det som händer egentligen?

Jag tittade på damen som tycktes vara i min ålder ungefär. Hon hade två resväskor jämte sig, och såg inte så fräsch ut. Jag menar, hennes hår var lite tillrufsat, och stripigt, och hon hade ett blåmärke i ansiktet, som om hon hade fått en ganska hård smäll av någon.

Tankarna rusade i huvudet på mig. Vem var denna dam? Hade hon tagit några droger? Eller var hon bara full helt enkelt? Eller kunde det finnas någon annan förklaring till varför hon satt där och grät denna dag? Och vid denna tid?

Väl inrutad i mina egna livsvanor ville jag inte släppa någon främling inpå livet en sådan här dag. Det var ju i alla fall julafton dagen därpå.

Men någonting fick mej ändå att gå fram till damen för att fråga vad som stod på? Snyftandes berättade hon att hon hade blivit utkastad av sin man tidigt på morgonen denna dag, och att hon tvärledsen hade tagit bussen rakt ut i periferin, och hamnat i Goseby då hennes busspengar inte hade räckt längre.

Vad har du gjort på kinden? Frågade jag. Vad menar du? frågade hon. Jo..o, sade jag, du har ett stort blåmärke på kinden. Hur har du fått det? Lite tvekande berättade hon, att hon nog måste ha fått det när hennes man som hade slängt ute henne, även hade slagit henne.

Det här kommer att bli min död, sade hon snyftandes. Jag har ingenstans att ta vägen i natt, och jag kommer säkert att frysa ihjäl, om ingen hjälper mig. Det är inte så lätt, fortsätter hon snyftandes. Hade jag bara varit lite snyggare och lite yngre, hade det inte varit problem att få hjälp av någon snygg gubbe längs vägen. Men nu är jag gammal och ful, och dessutom inte helt frisk. 

Men…sade jag, så gammal är du väl inte? Jo, jag är femtiofem år nu, och det är ingen som vill ha en gammal kärring på över femtio. Jag har ont i mina leder ibland, sade hon, och det är inte roligt att åldras och bli bortglömd.

Nu började jag förstå hur det egentligen förhöll sig. Jag sade till henne, att hon inte alls var ful. Femtio år är inte så mycket, och det finns visst ett liv även för en femtioåring. Hjälp mig då, sade hon bedjande.

Ja..a, sade jag, jag skall hjälpa dej. Du får följa med mig hem och bo där tills du vet vad du vill härnäst, och när du vet hur du vill fortsätta ditt liv. Det är okej för mig, sade jag.

Så kan du och jag fira jul tillsammans sade jag. Då slipper jag vara ensam över jul. För jag har bara två innekatter, och som bara är inne hela tiden, och dom får inte vädras ut heller, tillade jag. Så du vet det!

Är det säkert, sade hon? Och såg glad ut. Ja sade jag, häng på hem till mig. Jag kan hjälpa dej med dina resväskor. Dom var inte så tunga, och jag frågade om hon skulle hämta mer av sina saker senare? Till svar fick jag att hon inte ägde fler saker i livet än vad som ryms i väskorna. Hon berättade nu att hon hette Jennifer. Du kan kalla mig Jenny bara, det är enklare, sade hon.

Jag tänkte, fy sjutton så hon måste ha levt tillsammans med den gubbe hon hade varit med innan. Stackars lilla människa.

Väl hemma hos mig började hon plocka upp sina få saker ur resväskorna, och som mest innehöll kläder. Hon gick direkt in i badrummet och duschade, och tog på sig rena kläder.

Ut kom en mycket vackrare tjej än den som hade gått in där, det kan jag försäkra. Visserligen kunde hon inte tvätta bort blåmärket. Men det gjorde ingenting tyckte jag.

Jag dukade upp den julmaten jag hade klart, och vi åt och pratade om allt möjligt tillsammans. Bland annat berättade hon, att när hon hade börjat få problem med leder och axlar med värk och annat otyg, inte längre dög åt denna man hon hade levt med. 

Han har blivit ihop med en annan dam, och sitter och super tillsammans med henne nu, berättade hon. Jag frågade om han har alkoholproblem. Till svar fick jag ett ja, Hon berättade att han har tagit vart enda öre för henne till sprit under flera år och hotat henne med stryk om hon protesterar.

Hon tillade att hon själv inte har problem med alkohol. Men att hon gärna tar sig ett par öl på kvällarna när hon har råd, men inget mer.

Tiden gick, och hon levde till att börja med på försörjningsstöd. Men kom snart att finna ett jobb i stan i fas 3. Snart hade hon börjat trivas även med mej som partner, och livet lekte vidare.

I en av hennes resväskor fanns även en USB-sticka med hela hennes liv berättat i dagboksform. En dag bad hon mej läsa igenom alla dessa anteckningar. Jag blev djupt berörd av allt jag läste, och detta gav mig en bättre bild av hur hon hade hamnat i denna soppa hon levt med innan.

Å så fick äntligen historien ett lyckligt slut!

God Jul på er alla hopa!