På andra sidan fortsättning!

Marit log åt mig, och sade. Se mig djupt i ögonen. Jag gjorde som hon sade. Sedan sade hon, finns det något i djupet av mina ögon du bestämt känner igen från förut? Någon känsla eller nyans som känns välbekant?

Det började nu dyka upp en massa tankar, bilder och annat i mitt sinne som faktiskt kändes välbekant, men ändå inte i samma andetag.

Plötsligt dök det upp en bild i mitt sinne där hon och jag sitter i ett kök. Jag kunde höra hästskjutsar utanför fönstret, och en argsint bonde som skrek åt sin häst att skynda sig på.

Jag fick upp ögonen på en bröllopsbild målad på en tavla. Något kändes välbekant. Jag såg kvinnan, som ju var Marit, fast i en annan tid. Allt kändes så verkligt.

Jag kunde känna doften av rökelser, mysiga doftoljor, och annat precis som om jag hade varit där. Hon var häxa i det nuet som rådde då. Med ens förstod jag att vi var gifta i ett liv för länge sedan.

  _____________________________________________________________

Plötsligt befann jag mig i en stengrotta tillsammans med en kvinna, som också var Marit. Hon höll på att göra en trolldryck som skulle göra en krigare starkare. En stor och reslig man satt otåligt och väntade på att det skulle bli klart. Han mumlade hela tiden frågande. Är du säker på att jag kommer bli hövding efter duellen ute på heden.

Visslandes, och pratandes om vart annat svarade Marit övertygande. Ingen kommer att kunna besegra dej efter du har druckit av min trolldryck.

……….Vips, var jag tillbaka i nuet igen. Marits första fråga blev, förstår du nu att vi hör ihop, eller?

Vi skall leva tillsammans i detta livet också. Men varför har vi inte träffats innan då? Undrade jag.

Marit svarade någonting med att allting har sin tid. Hade vi träffats innan i detta livet hade vi kanske aldrig fastnat för varandra.

Kapitel 5

Plötsligt när jag sitter där ringer Anna. Hon verkar glad, men lite upprörd. Hon berättar att hennes gubbe påstår att han har sett flygande tefat, och att tefaten kan starta från stillastående, och kan gå rakt upp i luften utan startsträcka. Farkosterna låter ingenting hade han berättat. Dom drivs med en antigravitationsmagnet. Samma krafter som får en atom att fungera med elektroner kretsandes i banor. Har han blivit tokig, eller vad skall jag tro? Undrade Anna. Vidare berättar han att han har varit i en annan tid ett par dagar innan han kom hem igen.

Kapitel 6

Nästa natt hände något jag sent skulle glömma. Utanför sovrumsfönstret kom en häxa flygande på en kvast. Jag vände mig om för att se ifall Marit låg där i sängen. Men nä..e, den var tom. Jag gick ut genom den dörr som vätte mot baksidan av huset, åt samma håll som sovrumsfönstret låg.

Först såg jag inte henne överhuvudtaget. Men efter bara några minuter får jag syn på Marit flygandes över hustaken som om inget särskilt hade hänt ungefär. När hon får syn på mig kommer hon ner till mig och undrar vad jag gjorde uppe så tidigt? Naturligtvis hade jag ingen pejl på vad klockan var heller.

Tittar efter dej förstås, svarade jag. För att inte verka jättedum inför henne, frågade jag bara lite undrande: Brukar du alltid vara uppe så här tidigt och flyga på din kvast? Jag hade ju blivit ihop med en häxa, så det var ju lika bra att vänja sig vid tanken.

Nja, för det mesta brukar jag det, svarade Marit. På dagarna går det ju inte, utan att ställa till kaos i hela staden inför alla som då skulle se mig.

Det är jätteskönt skall jag säga dej, tillägger hon sedan. Ja, ja, sade jag, jag tror dej. Men är det inte lite kallt där uppe då? Undrade jag. Nejsch, inte nu på sommaren fattar du väl, svarade Marit. Det känns riktigt uppfriskande skall jag säga dej. Vill du hänga med? Du får också plats på kvasten, sade hon. Nja..ä, svarade jag. Du, vet jag har lite höjdskräck su du.

Typiskt, typiskt, det har du haft i varenda liv förut också. Men någon gång skall jag jäkla få upp dej på kvasten, bara så du vet det, sade Marit.

Skall du vara ute länge, undrade jag? Nä, bara en liten stund till, sade hon.

Ja, ja, jag går in och lägger mej en stund och väntar på dej, sade jag. Jag gick in och lade mig en stund och tänkte: Bäst att inte tjata, då kommer hon aldrig tillbaka innan det blir ljust ute.

Bäst vad det var hördes en krasch utanför fönstret, som efterföljdes av ett jämrande, och skrikande… aj, aj, aj, oooaj! Jag sprang ut för att se efter hur illa det var. Ett stort rödlila blåmärke under ena ögat, och en svimfärdig Marit, var det jag mötte när jag var framme. Kvasten hade gått av längst bak, och jag fick precis tag på henne innan hon föll ihop. Ja..ha, tänkte jag, och bar in henne på sängen.

Vad skall jag nu ta mej till då? Tänkte jag. Att komma till akuten och berätta att hon har kraschlandat med sin kvast. Nä..e, knappast! Vad skulle dom då tro? Jag blir tvungen att hitta på en annan anledning i så fall. Nu gäller det att ta reda hur illa det egentligen är istället.

Tungan hängde utanför, och hon såg bedrövlig ut. Plötsligt kommer färgen tillbaka i hennes ansikte, och hon börjar gapskratta åt mig.

Där blev du rädd va? Sade Marit. Ja..a, det blev jag, sade jag.

Jag ville bara ta reda på om du verkligen tycker om mig riktigt, sade Marit. Det är väl klart jag gör, förstår du väl? Annars skulle jag väl inte flytta hem till dej heller!

Kapitel 7

Tiden gick, snart hade det gått ett helt år, då hon säger att hon är med barn. Det skall bli jättekul svarar jag. Jag har alltid önskat mej ett eget barn sade jag. Ja..a, säger hon, jag är i fjärde månaden nu. Och faktum var att hon hade blivit lite tjockare den sista tiden. Men inte hade jag förstått att hon var med barn. Vad tror du det blir? Undrade jag. Tja, det kanske blir en lite tjej, sade Marit, och tillägger. Jag vet att det blir en dotter. Det bara är så. Du vet det där med att se in i framtiden, det kan jag, sade Marit. Ja, ja, sade jag. Jag tycker det skall bli jättekul med ett eget barn.

Jag gjorde mig en inre syn om att detta lilla flickebarn också ger sig ut på sin kvast, och jag kunde se en tydlig bild av det i sinnet. Marit började nu skratta då jag berättade det för henne. Vi får väl hjälpas åt at hålla reda på henne när den dagen kommer.

Berättelsen kommer emellertid få en fortsättning. Men författaren måste först vila upp sig ett tag efter detta första äventyret.  

© Lars Josefsson (Pseudonym: Gabriel Jonsson)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HEJ!   Det var rikokolöst vad tiden rusar iväg. Snart är det redan den första november igen. Nu går det fort till jul tro jag. Snart är det dags att plocka fram tomtar i loppisen till försäljning. Jag har fått ihop några stycken i alla fall. Men ...

HEJ!   Ja, jag känner mig lite som överskriften säger. Det var rikokolöst vad saker det har kommit in senaste veckan. Jag ha fullt upp att prismärka sakerna och placera ut dom i loppisen.   Ja ha helt enkelt inte haft tid till att skriva dom ...

HEJ!   Det var några dagar sedan jag skrev något nu igen. Men det har varit jättemycket jobb med loppisen nu ett tag. Mitt kontor har fått flytta hem. Å rummet jag hade till kontor har blivit loppislokal det också. Jag fick beskedet att det inte ...

HEJ! Det är tisdag och regnar i lilla Gunnebo. I dag kan jag inte påstå att det är ett rikokolöst fint väder precis. Men det närmar sig vinter nu. Det är den tråkigaste årstiden jag vet. Snö, kyla, rusk och annat otyg. Nä..e, jag är född i juni,...

HEJ!   Det är lördag, och det är ett rikokolöst fint väder ute idag tycker jag. Solen skiner och det är klarblå himmel. Fast det är lite för kallt bara, annars är det bra. För stunden håller jag på med tvätten. USCH vad jobb det är med allting he...