På andra sidan

Kapitel 1

Det är eftermiddag, klockan är 15:03 exakt. Jag sitter på en torgbänk och tittar ner mot torget som sjuder av liv. Marknadsförsäljarna är i full gång med att bjuda ut sina varor.

Varje sommar är det likadant. På vintrarna är det helt tyst här. Men idag var det den 1 juni 2004.

Ja, nu undrar ni nog, vart då någonstans? Det hela utspelar sig i Vimmerby. Jag sitter i mina vanliga grubblerier om tiden. Vart tar tiden vägen egentligen? Den kan ju inte bara försvinna. Och vad är tid för något? Är det bara ett påfund av oss människor, eller finns det något mer, än det vi ser med ögonen?

Jag tänker, det får jag nog aldrig svar på ändå. Plötsligt hörs ett skrik som bryter all verksamhet på det lilla torget!

Folk börjar prata i mun på varandra, och låter förskräckta. Någon frågar, vad hände egentligen?

En mörkhårig kvinna i fyrtioårsåldern utbrister. Min man, min man bara försvann mitt framför ögonen på mig! Jag vet inte vad som hände med honom!

Vad då försvann? Undrade en annan kvinna. Jo, det var lika plötsligt som om någon bara trollade bort honom, mitt framför ögonen på mig.

Det hördes ett surrande bland människor där. Och en äldre man tog till orda, och frågade: Finns det någon trollkvinna här ibland oss? Jag har hört att det faktiskt finns sådana även i modern tid.

En annan man skriker: Har du läst Harry Potter eller? Det hördes ett fniss bland somliga. Ja..a, men vad skall man tro då? Utbrister kvinnan som just hade mist sin man.

Jag blev lite illa till mods av allt jag såg och hörde. Nu blev mina spekulationer ännu större om vad tid och rum egentligen är för något.

Många tankar rusade genom mitt huvud om vad som kan ha hänt med mannen som bara försvann.

Tänk om en tidsport öppnades tillfälligt och uppslukade mannen. Eller finns det trollkvinnor i vår tid? Och varför skulle hon trolla bort just honom, i så fall?

Jag bestämde mig för att ta reda på exakt vad som hände genom att gå ner till kvinnan vars man alldeles nyss hade gått upp i rök. Jag ville fråga om allt, för att få en egen bild om var som egentligen hade hänt.

När jag kom fram till kvinnan hade hon satt sig på en parkbänk och börjat gråta så det stod höga till.

Hon var i samma ålder som mej själv. Så det skulle nog funka att få kontakt med henne tänkte jag.

Jo..då, det funkade. Hon berättade följande: Min man och jag träffade en kvinna igår som utgav sig för att vara en häxa. Hon spådde oss gratis, och vi fick fina framtidslöften om allt. Ja..a, resten har du väl sett själv? Eller?

Jag sade: Om du vill, kan jag hjälpa dig att försöka ta reda på vad som har hänt din man. Men då måste jag veta vad du heter, och vart du bor, plus ditt telefonnummer. Annars jag inte göra en uppföljning av det här.

Jag heter Anna, sade kvinnan. Hon berättade sin adress och telefonnummer. Tur tänkte jag, att hon inte bor så långt ifrån mig. Hon bodde nämligen i Vimmerby.

Anna frågade: Vet du någonting om sånna här konstiga försvinnanden? Jag svarade: Lite grand faktiskt. Så jag är nog den rätte för att ta reda på det åt dig.

Jag gav henne mitt namn och telefonnummer, plus adress så hon kunde kontakta mej.

Skall jag göra en polisanmälan tycker du? Undrade hon. Ja..a, det kan du väl, men vad skall du säga då? Undrade jag. Ingen polis skulle ju tro dig. Det har du rätt i sade Anna. Men vad skall jag ta mig till då? Undrade hon.

En kvinnlig kompis dök upp till henne och började trösta henne. Hon hette Eva fick jag reda på. Jag följer Anna hem, sade hon lugnande till mig. Därefter skiljdes vi åt denna dag. 

Kapitel 2

Uppföljningen

Jag åkte hem till lilla Totebo som är en förort till Västervik. Vimmerby ligger närmast om man skall till en stad på nära håll. Jag är författare och skriver under pseudonymen Gabriel Jonsson, och har en liten förlagsredaktion i samma hus som jag bor i. Så när jag kom hem antecknade jag mycket nogsamt allt som hade hänt under dagen, så jag inte skulle glömma en endaste liten detalj.

Ju mer jag tänkte på det hela, blev det inte lättare att förstå. Sånt här kan ju inte hända! Men ändå hade det hänt!

Jag dunkade pannan i bordet för att jag skulle vakna, ifall det nu var så att jag drömde. För då skulle jag ju vakna, tänkte jag. Men nä..e, jag sov inte. Jag fick bara ont i huvudet istället.

Jag drack några öl sedan på kvällen för att lugna ner mig lite. Därefter sov jag. Under natten fick jag en konstig dröm. I drömmen mötte jag en häxa som kallade sig för Marit. Hennes utseende kan beskrivas på följande sätt: C:a 1,74 cm lång. Mörkt långt hår, förföriska ögon. Mycket vackra för den delen. För övrigt ganska snygg och tilldragande.

Men hur eller hur, den här häxan säger till mig att jag måste hjälpa den här kvinnan på torget. Men hur då? Undrade jag. Du måste söka upp mig i morgon på torget, precis på samma plats som allt hände igår. Jag vet redan vem du är, så jag hittar dej om du kommer. Du kommer att känna igen mig från din dröm som du har nu. Kom vid klockan 15:00, sa hon!

En stund senare vaknar jag av att telefonen ringer. Ja..a, hej det är Anna, ringde jag och störde dej? Nä..e, det är ingen fara, sade jag.

Min väninna ringde till polisen igår och anmälde försvinnandet åt mig. Ja..ha, sade jag. Hur gick det? Jag menar vad sa hon till polisen?

Utan att nämna att det kunde finnas något ockult med det hela, bara en vanlig anmälan om ett försvinnande, sade Anna.

Okej sade jag, det var nog bra det. Hur mycket är klockan? Undrade jag. O..o..o, förlåt sade Anna. Den är bara 03:30, men jag kan inte sova, sade hon snyftandes i telefonen.

Kapitel 3

Mötet med häxan

Dagen gick i sitt sakta lunk. Jag hann äta lite, fixa till mig själv och så där. När klockan var 14:30 satte jag mig i bilen för att köra till Vimmerby från lilla Totebo. När jag kom fram till det lilla torget satte jag mig på en parksoffa i väntan på att klockan skulle bli 15:00. Just då visade klockan i min mobil på 14:56. Ja..a, det är den enda klocka jag brukar bära på mig. Det var bara före mobilernas tid jag brukade ha ett vanligt armbandsur på mig.

Väl när jag satt där och tittade ner mot torgplatsen kom en dam i fyrtioårsåldern gåendes mot mig. Hon hade en ganska mysig hatt på sig. Hatten och hennes stil gjorde att jag inte kunde se hennes ansikte särskilt väl.

När hon så var på bara någon meters håll förstod jag att det var till mig hon var på väg. Jag kände igen henne från drömmen.

Hej! Sade hon. Hej! Sade jag. Vi var tysta i nästan 15 sekunder. Så säger hon. Jag heter Marit. Och jag heter Lasse, sa jag. Jo..o, sade hon lite trevande, jag skulle nog kunna hjälpa dig att återkalla mannen som försvann igår.

Men vet du vart han tog vägen igår då? Undrade jag. Ja..a, det vet jag sade Marit, och drog på orden. Är du en riktig häxa? Undrade jag. Ja..a, sade hon med lika utdragen ordföljd.

Med ens när hon log mot mig, var hon en exakt avbild av häxan i min dröm. Precis så hade hon fastnat på min näthinna från drömmen.

Jag började nu tycka om henne mer och mer. Ja..a, hon var otroligt vacker!

Utan att dra det där Blåkullasnacket, sade jag, så vill jag veta mer om er häxor. Jag har alltid fascinerats av er häxor i hela mitt liv.

Bara lugn, sade hon. Vi kommer att träffas jätteofta i fortsättningen. Medan vi sitter där och pratar ser jag en kvinna komma gående mot samma plats som mannen hade försvunnit dagen innan. Plötsligt försvinner hon exakt på det stället som mannen hade försvunnit på.

Nä..e, utbrister jag. Nu får du förklara vad det är som händer! Nu jäklar får det vara nog!

Det är just det du och jag skall fixa, säger hon med lika befallande röst som jag hade innan.

Jag tycker inte heller om det här, sade Marit!

Du måste ta reda på vilken häxa som Anna och hennes man hade varit, dagen innan hennes man försvann. För hos mej var det inte, sade hon mycket övertygande.

Okej, sade jag vi ringer till Anna och frågar. Jag tog min mobil och ringde upp Anna. Hallå, svarade en jättetrött Anna.

Jo, sade jag direkt på sak. Hos vilken häxa har du och din man varit, innan han försvann, sa du?

Ja..a, jag tror hon hette någonting med Ma..rika, var det! Sade Anna. O..fy, för den lede, utbrast Marit!

Okej, sade jag till Anna. Jag hör av mig sedan. Vad är det nu? Undrade jag. Nu är det bara så, att du får följa med mej hem och göra en besvärjelse tillsammans med mig. Men sade jag, alla som bara försvinner där undertiden då? Dom återvänder när du och jag har gjort det vi skall, svarade Marit bestämt.

Vi gick några gator därifrån in i ett gammalt trähus. Vilket förtäljer inte berättelsen. När vi kom in i hennes lägenhet möttes jag av allahanda dofter av rökelser och annat mys.

Marit gick direkt fram till en bokhylla, tog ut en gammal dammig bok, och började förbrilt bläddra i den.

Där är hon, den gamla surhäxan, utbrast Marit. Bara för att hon aldrig fick dom männen hon ville ha, i sina tidigare häxliv vill hon nu förstöra det för andra genom denna vidriga gärning, förklarade Marit.

Hon visade nu upp en bild på sig själv från ett av hennes tidigare häxliv. Även där var hon otroligt vacker.

Utan att jag själv vet hur det gick till själv, så förförde hon mig nu utan att jag hade en chans att streta emot, och inte ville jag streta emot heller.

Väl, efter en och en halv timma ungefär, hade vi älskat färdigt. Det var nu dags att börja med trollformeln för att stoppa förbannelsen som pågick där ute i staden med alla som försvann.

Jag vill nu först berätta at det är du, som genom att älska med mig har gett mig kraften att bryta Marikas förbannelse.

Sätt dig ner nu, sade hon! Lyssna, men memorera inte vad jag säger. Hon började nu rabbla upp en konstig trollformel som jag då rakt inte skulle klara av att komma ihåg, även om jag hade ansträngt mig.

Plötsligt syntes ett grönt sken i hela rummet där vi satt. Man kunde höra röster från det förflutna, glada och upprymda av glädje. I nästa stund av skrik, dödsångest, och ond bråd död.

Fortsättning följer!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HEJ!   Det var rikokolöst vad tiden rusar iväg. Snart är det redan den första november igen. Nu går det fort till jul tro jag. Snart är det dags att plocka fram tomtar i loppisen till försäljning. Jag har fått ihop några stycken i alla fall. Men ...

HEJ!   Ja, jag känner mig lite som överskriften säger. Det var rikokolöst vad saker det har kommit in senaste veckan. Jag ha fullt upp att prismärka sakerna och placera ut dom i loppisen.   Ja ha helt enkelt inte haft tid till att skriva dom ...

HEJ!   Det var några dagar sedan jag skrev något nu igen. Men det har varit jättemycket jobb med loppisen nu ett tag. Mitt kontor har fått flytta hem. Å rummet jag hade till kontor har blivit loppislokal det också. Jag fick beskedet att det inte ...

HEJ! Det är tisdag och regnar i lilla Gunnebo. I dag kan jag inte påstå att det är ett rikokolöst fint väder precis. Men det närmar sig vinter nu. Det är den tråkigaste årstiden jag vet. Snö, kyla, rusk och annat otyg. Nä..e, jag är född i juni,...

HEJ!   Det är lördag, och det är ett rikokolöst fint väder ute idag tycker jag. Solen skiner och det är klarblå himmel. Fast det är lite för kallt bara, annars är det bra. För stunden håller jag på med tvätten. USCH vad jobb det är med allting he...