HEJ!

Nu är jag inne i en period då jag tycker det är roligt att skriva dikter. Å för att alla nu skall förstå att jag inte är motståndare till idrott vill jag förklara min syn på att det faktiskt är viktigt med idrott när man växer upp.

I unga år lägger man grunden till den livsnödvändiga grundkondition som alla människor behöver i vuxen ålder, och resten av livet.

Men sedan finns det då Lassar som i unga år struntade i allt vad idrott heter vilket resulterade i att en av mina gymnastiklärare alldeles högröd i ansiktet röt åt mig en dag, och sade ”Vad skall jag göra med dej? Du har ju inte bättre kondition än en åttioåring!”

Har man då vuxit upp i Nybro som verkligen är en stad där idrotten har högsta prioritet, så kan ni ju tänka er själva hur lite uppskattat det var att vara annorlunda i detta avseende.

Jag var helt enkelt inte intresserad. Jag var annorlunda. Å att våga stå upp för det var inte lätt. Jag till och med blev mobbad för detta under min uppväxt. Men alla människor föds inte med förutsättningar att kunna delta i idrott, detta gör att man drar sig undan. Precis detta gjorde jag också.

Till och med då tyckte jag om att skriva, precis som nu. Då var det inte heller acceptabelt. Det ansågs vara feminint att skriva och hålla på med sådant. Så vad skulle ett styck Lasse ta vägen då? Jo, det blev att drömma sig bort i naturen och med skogspromenader alldeles för mig själv.

Jag växte upp under sextio och sjuttiotalet. Jag är ju född 1955, så jag började i skolan 1962 i en skola som heter Västerängsskolan där.

Nog om det nu, här kommer denna dikt som jag har skrivit idag faktiskt.

Fotboll

Jag fattar noll, om varför alla vill springa efter samma boll.

Jag har ingen koll på vad som är spännande med en boll.

Ibland blir det till och med groll om denna lilla boll,

och när något lag förlorar går ju allt i moll.

Ha det bra alla hopa så skriver jag snart igen.

Lasse