HEJ!

Ja, jag har en liten stund över innan det är dags att stressa med denna dags sysslor. Jag låg och lyssnade på radio tidigt igår morgon och hörde en gammal bortglömd låt från förr när jag bodde på Öland. Låten med gruppen Wes och titeln alane spelades efter Tävlingen ”Steg för steg” på P3. Det händer rätt ofta att jag lyssnar på det. Å ibland har jag skickat in svaret dit också. Låten har afrikanskt ursprung verkar det som. Men den är mysig på något sätt.

 

Men idag var jag inte vaken så tidigt kan jag inte påstå. Ibland måste ju även Lassar vila ut lite. Herregud det är ju lördag. Någon hejd på det få det ju vara. Jag kan ju inte vara vaken dygnet runt.

 

Visserligen är det roligt med en loppis, och även att sitta och skriva. Men nä..e, ibland måste jag vila ut lite också.

 

När jag gjorde en genomgång av vad det finns för saker i loppisen nu igår, fann jag att det nog är dags att för första gången åka ut och leta efter mer spännande grejor. Jag har inte behövt det förut. Sakerna har kommit till mej på mystiska och konstiga vägar. Men nu får jag nog bry mig lite mer tror jag.

 

Men nu måste jag nog ta tag i denna dagen. Ville bara tala om att jag finns.

 

Ha det bra alla hopa, så skriver jag snart igen.

 

Lasse

 

 

 

 

Onsdag morgon!

Det är onsdag idag, och jag är lite förkyld känner jag. Men det får man räkna med om senhöstar och vintrar. Nå..ja, jag inte värre än att jag kan vara i loppisen senare idag i alla fall.

 

Jo, jag glömde att berätta att det skall börja en loppis till alldeles mitt emot mig i lokalerna nu från den första november. Plus att det skall starta en ny affär med sortimentet Tindra. Det är en dam från Ölands köpstad som skall flytta hit. Så hon är i full gång med sin flyttning nu.

 

Så det händer lite här i Gunnebo också faktiskt. Ju fler verksamheter desto bättre tycker jag. Det är roligt för oss alla som bor här.

 

I övrigt står mitt sagoskrivande stilla för stunden. Men det skall jag ändra på det också. Det blir mest dagboksanteckningar jag skriver just nu tycker jag. Men det blir ju en mörk årstid nu som bjuder på många stunder då man är tvungen att vara inomhus. Då blir det mer tid för att skriva också.

 

Det drar sig sakta mot jul nu, så snart är det dags för julsaker i loppisen. Jag skall försöka få tag på lite sådant nu tänkte jag.

 

September är snart slut nu, och det återstår bara tre månader av hela 2012. Det var värst vad detta år har gått fort tycker jag. Kanske beror det på att ja ha haft mycket att göra hela året fram tills nu. Då går tiden fortare.

 

Jag skall försöka hinna med att skriva en gång till denna vecka tänkte jag. Så ha det nu bra alla hopa! Jag skriver snart igen.

 

Lasse

HEJ!

 

HEJ ALLA HOPA! Nu är jag här igen. Jag har varit någon annanstans i mina tankar under flera månader nu. Men nu är jag tillbaka igen. Hela sommaren har upptagits av en massa jobb med loppisen som jag startade. Plus att jag har lärt känna väldigt mycket nya människor under denna period.

 

Nu är det höst, och det börjar bli kallare ute igen, och då har jag mer tid till att skriva igen. Jag har haft riktigt dåligt samvete för att jag inte har hunnit skriva under hela sommaren. Men faktum är att mitt liv har gått som räls under denna tid.

 

Igår började jag fundera på vilken dag i veckan som det är mest tid för att skriva, så det blir lite ordning på mej igen.

 

Mina öppetdagar för loppisen är följande: Måndag, torsdag och fredag  12:00 – 17:00, och söndag 11:00 – 17:00. I detta schema finns alltså tre dagar då jag kan göra annat om jag vill. Det är tisdag, onsdag och lördag. Eller som idag på måndag innan det är dags att jobba.

 

Men i veckorna då det är öppet hinner jag inte så mycket på förmiddagarna har jag märkt. Det är upp vid klockan 7:00. Skriva väder, och skriva dagbok, plus att fixa bokföringen för dagen innan. Å att äta.

 

Alltså, fan, måste jag skaffa tid för att leva igen känner jag.  I veckorna sitter jag där på loppisen även dagar jag inte måste jobba. Nä….ej, nu måste jag skaffa lite struktur på mitt liv igen. ”Jag känner en som jobbade ihjäl sig. Han dog sen”. Så NÄ…E! Jag måste göra något åt detta nu!

 

På onsdagar borde det ju gå att hinna mer skrivande tycker ja. Jag skall testa det ett tag framåt. Så jag skriver mer nu på onsdag igen. Ha det bra alla hopa, så återkommer jag då.

 

Lasse

På andra sidan fortsättning!

 

Marit log åt mig, och sade. Se mig djupt i ögonen. Jag gjorde som hon sade. Sedan sade hon, finns det något i djupet av mina ögon du bestämt känner igen från förut? Någon känsla eller nyans som känns välbekant?

 

Det började nu dyka upp en massa tankar, bilder och annat i mitt sinne som faktiskt kändes välbekant, men ändå inte i samma andetag.

 

Plötsligt dök det upp en bild i mitt sinne där hon och jag sitter i ett kök. Jag kunde höra hästskjutsar utanför fönstret, och en argsint bonde som skrek åt sin häst att skynda sig på.

 

Jag fick upp ögonen på en bröllopsbild målad på en tavla. Något kändes välbekant. Jag såg kvinnan, som ju var Marit, fast i en annan tid. Allt kändes så verkligt.

 

Jag kunde känna doften av rökelser, mysiga doftoljor, och annat precis som om jag hade varit där. Hon var häxa i det nuet som rådde då. Med ens förstod jag att vi var gifta i ett liv för länge sedan.

 

  _____________________________________________________________

 

Plötsligt befann jag mig i en stengrotta tillsammans med en kvinna, som också var Marit. Hon höll på att göra en trolldryck som skulle göra en krigare starkare. En stor och reslig man satt otåligt och väntade på att det skulle bli klart. Han mumlade hela tiden frågande. Är du säker på att jag kommer bli hövding efter duellen ute på heden.

 

Visslandes, och pratandes om vart annat svarade Marit övertygande. Ingen kommer att kunna besegra dej efter du har druckit av min trolldryck.

 

……….Vips, var jag tillbaka i nuet igen. Marits första fråga blev, förstår du nu att vi hör ihop, eller?

 

Vi skall leva tillsammans i detta livet också. Men varför har vi inte träffats innan då? Undrade jag.

 

Marit svarade någonting med att allting har sin tid. Hade vi träffats innan i detta livet hade vi kanske aldrig fastnat för varandra.

 

Kapitel 5

Plötsligt när jag sitter där ringer Anna. Hon verkar glad, men lite upprörd. Hon berättar att hennes gubbe påstår att han har sett flygande tefat, och att tefaten kan starta från stillastående, och kan gå rakt upp i luften utan startsträcka. Farkosterna låter ingenting hade han berättat. Dom drivs med en antigravitationsmagnet. Samma krafter som får en atom att fungera med elektroner kretsandes i banor. Har han blivit tokig, eller vad skall jag tro? Undrade Anna. Vidare berättar han att han har varit i en annan tid ett par dagar innan han kom hem igen.

 

Kapitel 6

 

Nästa natt hände något jag sent skulle glömma. Utanför sovrumsfönstret kom en häxa flygande på en kvast. Jag vände mig om för att se ifall Marit låg där i sängen. Men nä..e, den var tom. Jag gick ut genom den dörr som vätte mot baksidan av huset, åt samma håll som sovrumsfönstret låg.

 

Först såg jag inte henne överhuvudtaget. Men efter bara några minuter får jag syn på Marit flygandes över hustaken som om inget särskilt hade hänt ungefär. När hon får syn på mig kommer hon ner till mig och undrar vad jag gjorde uppe så tidigt? Naturligtvis hade jag ingen pejl på vad klockan var heller.

 

Tittar efter dej förstås, svarade jag. För att inte verka jättedum inför henne, frågade jag bara lite undrande: Brukar du alltid vara uppe så här tidigt och flyga på din kvast? Jag hade ju blivit ihop med en häxa, så det var ju lika bra att vänja sig vid tanken.

 

Nja, för det mesta brukar jag det, svarade Marit. På dagarna går det ju inte, utan att ställa till kaos i hela staden inför alla som då skulle se mig.

 

Det är jätteskönt skall jag säga dej, tillägger hon sedan. Ja, ja, sade jag, jag tror dej. Men är det inte lite kallt där uppe då? Undrade jag. Nejsch, inte nu på sommaren fattar du väl, svarade Marit. Det känns riktigt uppfriskande skall jag säga dej. Vill du hänga med? Du får också plats på kvasten, sade hon. Nja..ä, svarade jag. Du, vet jag har lite höjdskräck su du.

 

Typiskt, typiskt, det har du haft i varenda liv förut också. Men någon gång skall jag jäkla få upp dej på kvasten, bara så du vet det, sade Marit.

 

Skall du vara ute länge, undrade jag? Nä, bara en liten stund till, sade hon.

 

Ja, ja, jag går in och lägger mej en stund och väntar på dej, sade jag. Jag gick in och lade mig en stund och tänkte: Bäst att inte tjata, då kommer hon aldrig tillbaka innan det blir ljust ute.

 

Bäst vad det var hördes en krasch utanför fönstret, som efterföljdes av ett jämrande, och skrikande… aj, aj, aj, oooaj! Jag sprang ut för att se efter hur illa det var. Ett stort rödlila blåmärke under ena ögat, och en svimfärdig Marit, var det jag mötte när jag var framme. Kvasten hade gått av längst bak, och jag fick precis tag på henne innan hon föll ihop. Ja..ha, tänkte jag, och bar in henne på sängen.

 

Vad skall jag nu ta mej till då? Tänkte jag. Att komma till akuten och berätta att hon har kraschlandat med sin kvast. Nä..e, knappast! Vad skulle dom då tro? Jag blir tvungen att hitta på en annan anledning i så fall. Nu gäller det att ta reda hur illa det egentligen är istället.

 

Tungan hängde utanför, och hon såg bedrövlig ut. Plötsligt kommer färgen tillbaka i hennes ansikte, och hon börjar gapskratta åt mig.

 

Där blev du rädd va? Sade Marit. Ja..a, det blev jag, sade jag.

 

Jag ville bara ta reda på om du verkligen tycker om mig riktigt, sade Marit. Det är väl klart jag gör, förstår du väl? Annars skulle jag väl inte flytta hem till dej heller!

 

Kapitel 7

 

Tiden gick, snart hade det gått ett helt år, då hon säger att hon är med barn. Det skall bli jättekul svarar jag. Jag har alltid önskat mej ett eget barn sade jag. Ja..a, säger hon, jag är i fjärde månaden nu. Och faktum var att hon hade blivit lite tjockare den sista tiden. Men inte hade jag förstått att hon var med barn. Vad tror du det blir? Undrade jag. Tja, det kanske blir en lite tjej, sade Marit, och tillägger. Jag vet att det blir en dotter. Det bara är så. Du vet det där med att se in i framtiden, det kan jag, sade Marit. Ja, ja, sade jag. Jag tycker det skall bli jättekul med ett eget barn.

 

Jag gjorde mig en inre syn om att detta lilla flickebarn också ger sig ut på sin kvast, och jag kunde se en tydlig bild av det i sinnet. Marit började nu skratta då jag berättade det för henne. Vi får väl hjälpas åt at hålla reda på henne när den dagen kommer.

 

Berättelsen kommer emellertid få en fortsättning. Men författaren måste först vila upp sig ett tag efter detta första äventyret.  

 

© Lars Josefsson (Pseudonym: Gabriel Jonsson)

 

 

 

 

 

 

På andra sidan

Kapitel 1

Det är eftermiddag, klockan är 15:03 exakt. Jag sitter på en torgbänk och tittar ner mot torget som sjuder av liv. Marknadsförsäljarna är i full gång med att bjuda ut sina varor.

 

Varje sommar är det likadant. På vintrarna är det helt tyst här. Men idag var det den 1 juni 2004.

 

Ja, nu undrar ni nog, vart då någonstans? Det hela utspelar sig i Vimmerby. Jag sitter i mina vanliga grubblerier om tiden. Vart tar tiden vägen egentligen? Den kan ju inte bara försvinna. Och vad är tid för något? Är det bara ett påfund av oss människor, eller finns det något mer, än det vi ser med ögonen?

 

Jag tänker, det får jag nog aldrig svar på ändå. Plötsligt hörs ett skrik som bryter all verksamhet på det lilla torget!

 

Folk börjar prata i mun på varandra, och låter förskräckta. Någon frågar, vad hände egentligen?

 

En mörkhårig kvinna i fyrtioårsåldern utbrister. Min man, min man bara försvann mitt framför ögonen på mig! Jag vet inte vad som hände med honom!

 

Vad då försvann? Undrade en annan kvinna. Jo, det var lika plötsligt som om någon bara trollade bort honom, mitt framför ögonen på mig.

 

Det hördes ett surrande bland människor där. Och en äldre man tog till orda, och frågade: Finns det någon trollkvinna här ibland oss? Jag har hört att det faktiskt finns sådana även i modern tid.

 

En annan man skriker: Har du läst Harry Potter eller? Det hördes ett fniss bland somliga. Ja..a, men vad skall man tro då? Utbrister kvinnan som just hade mist sin man.

 

Jag blev lite illa till mods av allt jag såg och hörde. Nu blev mina spekulationer ännu större om vad tid och rum egentligen är för något.

 

Många tankar rusade genom mitt huvud om vad som kan ha hänt med mannen som bara försvann.

 

Tänk om en tidsport öppnades tillfälligt och uppslukade mannen. Eller finns det trollkvinnor i vår tid? Och varför skulle hon trolla bort just honom, i så fall?

 

Jag bestämde mig för att ta reda på exakt vad som hände genom att gå ner till kvinnan vars man alldeles nyss hade gått upp i rök. Jag ville fråga om allt, för att få en egen bild om var som egentligen hade hänt.

 

När jag kom fram till kvinnan hade hon satt sig på en parkbänk och börjat gråta så det stod höga till.

 

Hon var i samma ålder som mej själv. Så det skulle nog funka att få kontakt med henne tänkte jag.

 

Jo..då, det funkade. Hon berättade följande: Min man och jag träffade en kvinna igår som utgav sig för att vara en häxa. Hon spådde oss gratis, och vi fick fina framtidslöften om allt. Ja..a, resten har du väl sett själv? Eller?

 

Jag sade: Om du vill, kan jag hjälpa dig att försöka ta reda på vad som har hänt din man. Men då måste jag veta vad du heter, och vart du bor, plus ditt telefonnummer. Annars jag inte göra en uppföljning av det här.

 

Jag heter Anna, sade kvinnan. Hon berättade sin adress och telefonnummer. Tur tänkte jag, att hon inte bor så långt ifrån mig. Hon bodde nämligen i Vimmerby.

 

Anna frågade: Vet du någonting om sånna här konstiga försvinnanden? Jag svarade: Lite grand faktiskt. Så jag är nog den rätte för att ta reda på det åt dig.

 

Jag gav henne mitt namn och telefonnummer, plus adress så hon kunde kontakta mej.

 

Skall jag göra en polisanmälan tycker du? Undrade hon. Ja..a, det kan du väl, men vad skall du säga då? Undrade jag. Ingen polis skulle ju tro dig. Det har du rätt i sade Anna. Men vad skall jag ta mig till då? Undrade hon.

 

En kvinnlig kompis dök upp till henne och började trösta henne. Hon hette Eva fick jag reda på. Jag följer Anna hem, sade hon lugnande till mig. Därefter skiljdes vi åt denna dag. 

 

Kapitel 2

Uppföljningen

Jag åkte hem till lilla Totebo som är en förort till Västervik. Vimmerby ligger närmast om man skall till en stad på nära håll. Jag är författare och skriver under pseudonymen Gabriel Jonsson, och har en liten förlagsredaktion i samma hus som jag bor i. Så när jag kom hem antecknade jag mycket nogsamt allt som hade hänt under dagen, så jag inte skulle glömma en endaste liten detalj.

 

Ju mer jag tänkte på det hela, blev det inte lättare att förstå. Sånt här kan ju inte hända! Men ändå hade det hänt!

 

Jag dunkade pannan i bordet för att jag skulle vakna, ifall det nu var så att jag drömde. För då skulle jag ju vakna, tänkte jag. Men nä..e, jag sov inte. Jag fick bara ont i huvudet istället.

 

Jag drack några öl sedan på kvällen för att lugna ner mig lite. Därefter sov jag. Under natten fick jag en konstig dröm. I drömmen mötte jag en häxa som kallade sig för Marit. Hennes utseende kan beskrivas på följande sätt: C:a 1,74 cm lång. Mörkt långt hår, förföriska ögon. Mycket vackra för den delen. För övrigt ganska snygg och tilldragande.

 

Men hur eller hur, den här häxan säger till mig att jag måste hjälpa den här kvinnan på torget. Men hur då? Undrade jag. Du måste söka upp mig i morgon på torget, precis på samma plats som allt hände igår. Jag vet redan vem du är, så jag hittar dej om du kommer. Du kommer att känna igen mig från din dröm som du har nu. Kom vid klockan 15:00, sa hon!

 

En stund senare vaknar jag av att telefonen ringer. Ja..a, hej det är Anna, ringde jag och störde dej? Nä..e, det är ingen fara, sade jag.

 

Min väninna ringde till polisen igår och anmälde försvinnandet åt mig. Ja..ha, sade jag. Hur gick det? Jag menar vad sa hon till polisen?

 

Utan att nämna att det kunde finnas något ockult med det hela, bara en vanlig anmälan om ett försvinnande, sade Anna.

 

Okej sade jag, det var nog bra det. Hur mycket är klockan? Undrade jag. O..o..o, förlåt sade Anna. Den är bara 03:30, men jag kan inte sova, sade hon snyftandes i telefonen.

 

Kapitel 3

Mötet med häxan

 

Dagen gick i sitt sakta lunk. Jag hann äta lite, fixa till mig själv och så där. När klockan var 14:30 satte jag mig i bilen för att köra till Vimmerby från lilla Totebo. När jag kom fram till det lilla torget satte jag mig på en parksoffa i väntan på att klockan skulle bli 15:00. Just då visade klockan i min mobil på 14:56. Ja..a, det är den enda klocka jag brukar bära på mig. Det var bara före mobilernas tid jag brukade ha ett vanligt armbandsur på mig.

 

Väl när jag satt där och tittade ner mot torgplatsen kom en dam i fyrtioårsåldern gåendes mot mig. Hon hade en ganska mysig hatt på sig. Hatten och hennes stil gjorde att jag inte kunde se hennes ansikte särskilt väl.

 

När hon så var på bara någon meters håll förstod jag att det var till mig hon var på väg. Jag kände igen henne från drömmen.

 

Hej! Sade hon. Hej! Sade jag. Vi var tysta i nästan 15 sekunder. Så säger hon. Jag heter Marit. Och jag heter Lasse, sa jag. Jo..o, sade hon lite trevande, jag skulle nog kunna hjälpa dig att återkalla mannen som försvann igår.

 

Men vet du vart han tog vägen igår då? Undrade jag. Ja..a, det vet jag sade Marit, och drog på orden. Är du en riktig häxa? Undrade jag. Ja..a, sade hon med lika utdragen ordföljd.

 

Med ens när hon log mot mig, var hon en exakt avbild av häxan i min dröm. Precis så hade hon fastnat på min näthinna från drömmen.

 

Jag började nu tycka om henne mer och mer. Ja..a, hon var otroligt vacker!

 

Utan att dra det där Blåkullasnacket, sade jag, så vill jag veta mer om er häxor. Jag har alltid fascinerats av er häxor i hela mitt liv.

 

Bara lugn, sade hon. Vi kommer att träffas jätteofta i fortsättningen. Medan vi sitter där och pratar ser jag en kvinna komma gående mot samma plats som mannen hade försvunnit dagen innan. Plötsligt försvinner hon exakt på det stället som mannen hade försvunnit på.

 

Nä..e, utbrister jag. Nu får du förklara vad det är som händer! Nu jäklar får det vara nog!

 

Det är just det du och jag skall fixa, säger hon med lika befallande röst som jag hade innan.

 

Jag tycker inte heller om det här, sade Marit!

 

Du måste ta reda på vilken häxa som Anna och hennes man hade varit, dagen innan hennes man försvann. För hos mej var det inte, sade hon mycket övertygande.

 

Okej, sade jag vi ringer till Anna och frågar. Jag tog min mobil och ringde upp Anna. Hallå, svarade en jättetrött Anna.

 

Jo, sade jag direkt på sak. Hos vilken häxa har du och din man varit, innan han försvann, sa du?

 

Ja..a, jag tror hon hette någonting med Ma..rika, var det! Sade Anna. O..fy, för den lede, utbrast Marit!

 

Okej, sade jag till Anna. Jag hör av mig sedan. Vad är det nu? Undrade jag. Nu är det bara så, att du får följa med mej hem och göra en besvärjelse tillsammans med mig. Men sade jag, alla som bara försvinner där undertiden då? Dom återvänder när du och jag har gjort det vi skall, svarade Marit bestämt.

 

Vi gick några gator därifrån in i ett gammalt trähus. Vilket förtäljer inte berättelsen. När vi kom in i hennes lägenhet möttes jag av allahanda dofter av rökelser och annat mys.

 

Marit gick direkt fram till en bokhylla, tog ut en gammal dammig bok, och började förbrilt bläddra i den.

 

Där är hon, den gamla surhäxan, utbrast Marit. Bara för att hon aldrig fick dom männen hon ville ha, i sina tidigare häxliv vill hon nu förstöra det för andra genom denna vidriga gärning, förklarade Marit.

 

Hon visade nu upp en bild på sig själv från ett av hennes tidigare häxliv. Även där var hon otroligt vacker.

 

Utan att jag själv vet hur det gick till själv, så förförde hon mig nu utan att jag hade en chans att streta emot, och inte ville jag streta emot heller.

 

Väl, efter en och en halv timma ungefär, hade vi älskat färdigt. Det var nu dags att börja med trollformeln för att stoppa förbannelsen som pågick där ute i staden med alla som försvann.

 

Jag vill nu först berätta at det är du, som genom att älska med mig har gett mig kraften att bryta Marikas förbannelse.

 

Sätt dig ner nu, sade hon! Lyssna, men memorera inte vad jag säger. Hon började nu rabbla upp en konstig trollformel som jag då rakt inte skulle klara av att komma ihåg, även om jag hade ansträngt mig.

 

Plötsligt syntes ett grönt sken i hela rummet där vi satt. Man kunde höra röster från det förflutna, glada och upprymda av glädje. I nästa stund av skrik, dödsångest, och ond bråd död.

 

Fortsättning följer!

HEJ!

 

Nu är jag här igen för att berätta att jag skall lägga ut min fantasy ”På andra sidan” som handlar om en liten häxa i Vimmerby! Men för att den inte skall bli tröttande har jag delat upp den lite.

 

Lasse

HEJ!

 

Det är nu urlänge sedan jag skrev något i min blogg sist. Jag har riktigt dåligt samvete för det faktiskt. Men livet har bara rullat på med en förfärlig fart. Kanske var det just midsommarhelgen som fick mig att stanna upp för ett tag, och börja skriva igen. Under gårdagen tog jag det bara lugnt egentligen. Jag hade det bra tillsammans med mina två katter, och satt och tänkte.

 

Jag började summera mitt liv och frågade mig själv, vad jag har gjort av mitt liv egentligen? Givetvis kom jag ju fram till det jag brukar när jag sitter för mig själv och tänker. Det vill säga, att jag saknar egna barn och en familj då förstås.

 

Men det där perfekta, och så himla åtråvärda är inte problemfritt det heller kom jag på efter en stunds tänkande.  Å att skaffa barn i min ålder av 57 år, nä..e, det vore inte så värst genomtänkt tycker ju ja då.

 

Å så kom jag ju på att jag faktiskt har människor runt omkring mig i blandade åldrar som faktiskt behöver mig. Å då menar jag verkligen blandade åldrar skall tilläggas. För det vet dom som känner mig.

 

Allt från stor till liten faktiskt. Kanske var detta min livsväg som jag skulle gå denna gång. För jag tror att vi kommer tillbaka till en ny livsuppgift, och en ny läxa att lära varje gång vi återföds till en ny människa. Flummigt jag vet, men ingen av oss vet något om detta. Å vad skulle annars livet ha för mening? Allt kan ju inte bara vara slut den dagen vi dör. Om energi är oförstörbar, varför skulle då livsanden vara det?

 

Många frågor blir, och inga svar finns att få. Nå..ja, nu kom jag in på lite livsfilosofiska tankar. Det är ju faktiskt upp till var och en att tro det dom själva vill. Ja, ja, nu skall jag fixa med andra saker denna morgon. Ha det bra nu alla hopa!

 

Men denna gång skall det inte dröja länge innan jag skriver igen, det lovar jag.

 

Lasse 

HEJ!

Ja..ha, i dag är det redan den 25 maj 2012. Det hann att gå en ett tag innan jag kom tillbaka till bloggen igen. Jag har varit i Långtbortistan i mina tankar ett tag nu. Men nu är jag tillbaka igen. (Nästan i alla fall)

Det är soligt och fint ute med klarblå himmel denna dag, och ja stortrivs. Klockan är för stunden 10:22 nu, och jag skall snart ner till min skrivarlya och fortsätta skriva där istället.

För stunden har jag inget Internet där nere. Pengarna räckte helt enkelt inte till allt jag ville denna period. Men egentligen, vad spelar pengar för roll i livet? Om man bara trivs med sin tillvaro.

Just nu känner jag det så. Å för stunden trivs jag med det mesta i livet. Men nästa månad skall jag skaffa Internet där nere också. Det är inte alltid så kul att vara utan det där.

Så mycket sagor eller dikter har det inte heller blivit under denna period. Men tids nog skall jag starta med skrivandet igen. Det har mest blivit dagboksskrivande under en period nu. Men även det känns viktigt för mej.

Ville egentligen bara säga HEJ! Nu är jag tillbaka igen. Ha det bra alla hopa så skriver jag snart igen.

Lasse